Jag vill till och börja med varna känsliga läsare för att detta inlägg är lite mer allvarligt än vanligt och kan framkalla grafiska bilder i ens medvetande som är jobbiga att hantera. För den som fortsätter att läsa kan jag berätta att det, liksom hos många andra, varit en dyster vecka hemma hos familjen långsiktig investering, men vi har också fått tid för reflektion kring vad som är viktigt här i livet. Det hela startade med en bild, en bild som ingen av er där ute kan ha missat eller åtminstone hört om. Bilden på en liten kille, Alan Kurdi, i min sons ålder – 3 år – som låg med huvudet nedåt på en Turkisk strand.
Image courtesy of digitalart images at FreeDigitalPhotos.net
När jag först såg bilden drabbades jag av en panik, en känsla av att vilja springa fram till pojken och vända på honom och på något sätt väcka honom till liv. Det som verkligen tog skruv i mitt medvetande var att det lika gärna hade kunna varit min son som låg där, om inte jag haft turen att födas i ett rikt land i väst.
Både jag, men främst min fru, har i dagarna som varit känt ett vemod och en stark önskan om att få hjälpa till mer än vad vi gör idag. Min fru har redan sedan tidigare gått i de här tankarna och ett inlägg i ämnet hittar ni här, men det är först efter den omskakande bilden som frågan blivit högaktuell även för mig.
Jag har i flera inlägg skrivit om min och min familjs strävan efter att ta kontroll över vår tid i syfte att ha möjligheten att ägna oss åt det vi brinner för i större utsträckning och jag är övertygad om att inflytande över hur vi spenderar våra dagar gör oss lyckligare. För oss är tid det mest värdefulla vi har och det är huvudanledningen till att vi bygger vår egen utdelningsmaskin där varje kugge motsvaras av ett stabilt bolag med anställda som alla direkt och indirekt jobbar för att öka vår passiva inkomst så att min familj kan realisera vårt långsiktiga mål om att helt eller delvis äga vår tid.
Efter senaste veckans händelseutveckling står vi fast vid målsättningen då vi genom att vara ekonomiskt oberoende har möjligheten att använda tiden för att influera och hjälpa andra som haft oturen att födas på fel plats vid fel tidpunkt eller som haft förutsättningar i livet, men hamnat snett. Det bästa är att vi kan göra dessa saker gemensamt som en familj, vilket innebär att vår målsättning (att umgås med familjen) inte behöver hamna i konflikt med önskan att hjälpa andra.
Vi inser dock båda två att vi behöver bli bättre redan här och nu. I en sådan här katastrof räcker det inte med att betala månadsvis för våra två fadderbarn eller att skänka pengar istället för julklappar. Det är jättebra att definiera sin målbild och delmålen på vägen, men vad kan vi då göra idag? Svaret är egentligen att vi kan göra mycket! Till att börja med kan vi skänka pengar till exempelvis UNHCR eller Röda korset. Båda organisationerna är stora och välorganiserade och kan hålla kostnaderna nere, vilket innebär att stor del av det vi skänker faktiskt når de behövande.
Vi kan också ge av den tid vi faktiskt har. Vi kan bli gode män och ställa upp för exempelvis ensamkommande flyktingbarn eller anmäla oss som volontärer till Röda korset i den stad vi bor för att på så sätt komma i kontakt med asylsökande som behöver hjälp på ett eller annat sätt. Vi kan dela artiklar och annat i sociala medier i syfte att öppna flera ögon för den enorma humanitära katastrof som är ett faktum för att på så sätt öka givandet också hos andra. I förlängningen kan man naturligtvis också engagera sig politiskt och arbeta för flyktingarnas rättigheter.
Detta inlägg är inte tänkt som någon moralisk pekpinne åt något håll utan är bara resultatet av en självrannsakningsprocess hos min fru och mig. Jag är övertygad om att hjälpa andra precis som bra relationer, stabil ekonomi och inflytande över vår vardag är universella ingredienser i den komplexa algoritm som gör oss lyckliga. Alla dessa ingredienser förutsätter tid och vår passiva inkomst är ett medel för att nå det ändamålet. Hur har era tankar gått i veckan? Har ni andra bra tips på hur man kan bidra?
Mvh herr och fru långsiktig investering
Gripande och tänkvärt inlägg som lämnat en smärta i bröstet..
Hoppas att alla som läser känner vilja att bidra mer..
Tack för de fina orden Angel, det värmer att höra att du berördes av inlägget. Kanske inte det mest upplyftande som skrivits på bloggen, men det var svårt att låta bli att skriva några rader efter det som vi sett och läst.
Kanske inte så upplyftande men så otroligt viktigt.
Tyvärr ser vår värld ut såhär just nu och att upplysa varandra om vad vi kan göra för att hjälpa till är väldigt viktigt. Tack för att ni belyser detta!