Passiv och aktiv förvaltning som yin och yang

Jag lever i tron att det på egen hand går att uppnå en fin avkastning med hjälp av en lagom diversifierad aktieportfölj. Med detta sagt anser jag att passiv förvaltning i grunden är ett bra koncept som bidragit till en ökad prismedveten kring vad man kan kräva av aktiv förvaltning. Och jag är inte ensam om att se nyttan med passiva sparformer då de sparprodukter som följer olika typer av index växer i popularitet för varje år som går.

Sedan 2003 har över 30 000 miljarder kronor styrts över till börshandlade fonder, så kallade ETF:er och andelen av den svenska fondförmögenheten som investeras i indexfonder är nu över 12 %. En siffra som sannolikt kommer att bli större när de passiva alternativen expanderar till fler index.

Är passiv förvaltning framtidens melodi?
Ja, men strategin kommer inte vara ensam. Kalla mig gammaldags, men en börs som enbart domineras av passiva sparprodukter som följer olika index tror jag inte på oavsett hur brett utbudet blir. Marknaden skulle i ett sådant scenario bli mer förutsägbar med ökad risk för bubblor som följd, vilket ofta är fallet när stora mängder kapital koncentreras till ett begränsat annat investeringsobjekt. Inflödet av pengar till de bolag som ingår i de olika indexen (främst till de större bolagen) skulle driva upp priserna med ökad avkastning som följd, vilket i sin tur skulle locka till sig mer kapital. Detta skulle blåsa upp värderingarna och när bubblan väl spricker skulle konsekvensen kunna bli ett förstärkt fall då alla passiva fondförvaltare (läs algoritmer) vill sälja samtidigt.

Ägarbilden för börsens bolag skulle också radikalt förändras vid ett sånt scenario och förutsättningarna för ett långsiktigt ägande och kontroll av bolag skulle sannolikt försämras. Som en bieffekt av koncentrationen till större bolag skulle också tillgången till kapital för mindre bolag potentiellt minska vilket på sikt skulle skada återväxten av nya företag och i förlängningen ekonomin och aktieägarnas möjligheter till framtida avkastning.

Hur skulle då en marknad som enbart dominerades av aktiv förvaltning se ut?
Sannolikt skulle konkurrensen om investeringsobjekten bli större – fler skulle leta efter undervärderade bolag och aktier där momentum är positivt. Motsatsen till passiv förvaltning är aktiv förvaltning där placeringarna i regel avviker från index och sköts, i någon form, av en eller flera individer. Aktiv förvaltning innebär att den som förvaltar pengarna fattar de aktiva placeringsbeslut som bedöms ha störst chans att ge bra avkastning och tid och resurser läggs på bolagsanalyser.

Att marknaden blir mer genomlyst leder dock till att det blir svårare att skapa överavkastning för aktiva förvaltare. Jämför vi värderingar på den norska och amerikanska marknaden blir skillnaden tydlig. Paradoxalt nog skulle sannolikt inte den ökade konkurrensen påverka avgiftsnivån i positiv bemärkelse. Det räcker med titta tillbaka på hur marknaden såg ut beträffande avgiftsnivåer innan indexfondernas intåg.

Många sparare har dessutom inte tiden, kunskapen eller viljan att äga aktier eller för den delen identifiera framgångsrika fondförvaltare. Gruppen sparare som inte har investering som intresse är stor idag och skulle sannolikt söka sig bort från börsen i ett scenario där inte passiva alternativ erbjuds av marknaden. Sannolikheten är också stor att en en värld utan indexprodukter skulle leda till lägre avkastning för en stor del av dagens sparkollektiv. Med andra ord är inte heller en marknad som domineras av aktivt förvaltade fonder något att föredra, utan det krävs som så många gånger annars en balans.

Aktiv förvaltning behöver sin passiva motsvarighet
Om de aktiva förvaltarna ska nå överavkastning behöver de lägga tid och hela tiden sträva efter att bli bättre, något som de passiva investeringsalternativ faktiskt sporrar till. Förvaltare som på lång sikt presterar samma avkastning som index till en högre avgift har misslyckats. Finns det inget kostnadseffektivt alternativ att jämföra sig med blir det enklare för förvaltare av till exempel aktiva fonder att komma undan med slentrianmässig och ”lat” förvaltning.

I en marknad där passiva sparprodukter växer kommer också allt fler köp- och säljbeslut bli automatiserade och det finns en risk att uppgångar och nedgångar förstärks då så många så snabbt agerar i samma riktning. Dessa svängningar skapar gynnsamma förutsättningar för aktiv förvaltning då möjligheten till överavkastning ökar. Genom aktivt ägande har man som sparare och förvaltare också större möjligheter att välja att stödja etiska bolag som exempelvis inte säljer krigsmateriell eller har en stor negativ miljöpåverkan eller på andra sätt sköts oetiskt.

Slutord
En marknad som domineras av enbart aktiv förvaltning är inte optimal, men inte heller en marknad med enbart automatiserade sparprodukter är att föredra. Båda behöver varandra för att fungera och tillsammans gör de mest nytta för oss sparare genom större utbud, fler investeringsmöjligheter och lägre priser. Aktiv och passiv förvaltning kan säga vara två sidor av samma mynt, eller för att använda österländsk terminologi – som yin och yang.

Beroende på hur marknaden ser ut kommer aktiva och passiva strategier att prestera olika bra under olika perioder. Man gör sig själv en otjänst om man kategoriskt utesluter något av alternativen. Förvaltningsmodellerna rätt implementerade är trots allt olika vägar till samma mål och dessutom beroende av varandra och vi behöver båda – åtminstone inom överskådlig tid.