Det finns många baksidor med att bli äldre, men en superkraft som kommer med att närma sig 46 är att man inte längre bryr sig lika mycket om vad andra tycker eller hur man framstår inför dem. Man inser också sina begränsningar – men kanske även till viss del sina styrkor.
Vad som gjort mig framgångsrik som investerare (även om min bakgrund gör det svårt att erkänna det så är jag framgångsrik) är att jag i grunden är en tålmodig fegis. Jag besitter ingen överjordisk förmåga att sitta på min kammare och identifiera nästa bolag vars verksamhet kommer att slå om till lönsamhet och inleda en marginalresa – kanske för att de precis uppfunnit den senaste antikroppen mot generisk alzheimer eller har en produkt vars potential bara jag och ett fåtal andra kan se. Inte heller har jag nerverna att sitta på händerna med en kassa på 40 procent och invänta exakt rätt läge i en oupptäckt och illikvid aktie som handlas till EV/EBIT 5. Jag har definitivt inte självförtroendet eller högmodet att koncentrera min portfölj från dagens 20 aktier till ett fåtal – och skulle jag lyckas uppbåda detta mod skulle jag ganska snart sälja bort mig vid första stora nedgången och inte klara av att se min fru i ögonen på flera månader om portföljen rasar -2 miljoner på en dag.
Jag tröstar mig dock med att jag är miljonär trots att jag är en fegis – eller just därför. Sanningen är att absoluta medparten av alla investerare inte kommer att ha turen, skickligheten eller läggningen att med en koncentrerad portfölj, stora bets baserat på överlägsen mönsterigenkänning och gut feeling, leverera en magisk CAGR. Forskningen visar snarare att vi tenderar att överskatta vår förmåga att slå index. Illusion av kontroll är en kognitiv bias som får investerare att överskatta sin förmåga att styra slumpmässiga utfall. Ellen Langer myntade begreppet och visade hur valfrihet, bekantskap med uppgiften och personliga insatser skapar en falsk känsla av makt – även i rent stokastiska processer. På börsen yttrar det sig som tro på att teknisk analys, tajming eller ”gut feeling” ger edge mot marknadens kaos, trots att data visar att 80–90 procent av aktiva förvaltare underpresterar index långsiktigt.
Ställ dig själv frågan: Hur stor är sannolikheten att jag verkligen vet något som inte alla andra på marknaden vet? Läs frågan noga – inte att du har en åsikt (det har vi alla), utan att du sitter inne på information som bara en insider skulle ha. Är du inte VD eller inflytelserik styrelseledamot i det aktuella företaget och svarar ändå ja, är sannolikheten stor att du bara är överkonfident och att det snarare handlar om tro som i kyrkan. Det är ingen slump att 93 procent av svenska bilförare anser att de kör lika bra eller bättre än genomsnittet, medan endast 4 procent bedömer sig sämre – vilket statistiskt sett är omöjligt eftersom alla inte kan ligga över medelvärdet. Sanningen är att det är högst mänskligt att systematiskt överskatta sin egen förmåga, precis som investerare tenderar att överskatta sin skicklighet på aktiemarknaden.
Men säger du: ”Titta på alla investerare som lyckats bli rika på stora enskilda bets – och som i vissa fall insinuerar att det är replikerbart och sunt förnuft”? Individer som uppnått exceptionell avkastning via högriskstrategier och stora positioner dominerar narrativet på sociala medier och bidrar till förstärkt survivorship bias. För varje framgångssaga finns tiotusentals investerare som tagit liknande risker och sprängt sig. De flesta har inte turen, förutsättningarna eller den medfödda läggningen som några av profilerna vi alla ser upp till på X.
Ingen minns en fegis, heter det – men det finns ingen ära i att uppnå permanent förlust av kapital. Det finns inget minneslund för alla de våghalsiga investerare med en släng av hybris som sprängt sig.
RIP alla okända investerare ni är fler än ni tror
Lämna ett svar