Är mitt aktieintresse också min akilleshäl?

Det finns få saker jag tycker är så kul som att skriva om och diskutera aktier. Det är något särskilt med att försöka förstå, beskriva och värdera bolag i allmänhet och mina innehav i synnerhet. Det finns dessutom en till synes oändligt källa med kunskap att hämta från inom ämnet både i analog och digital form. Bra och balanserade finansbloggar, analystjänster, finanstidskrifter och kloka individer på Twitter är utmärkta källor att hämta inspiration och kunskap ifrån.

För egen del råder det inget tvivel om att mitt aktieintresse har förgyllt min tillvaro på många sätt och get mig ny kunskap och erfarenhet, men har mitt intresse bara varit av godo för mitt resultat som investerare? Kan det vara så att den egenskap som jag trott varit en tillgång och som jag ofta propagerat för  också ligger mig i fatet?

Det här inlägget andas förhoppningsvis lite självkritik vilket sannolikt inte är fel då de senaste årens börsuppgång sannolikt gjort mig något mer självgod som investerare.

En omvärld som uppmanar till aktivitet

Av genomförda studier i ämnet och sunt förnuft vet vi att ökat antal transaktioner leder till högre courtage vilket i sin tur tenderar att dra ner avkastningen. Den genomsnittlige spararen gynnas därför av att göra så lite som möjligt så sällan som möjligt – helt enkelt sitta stilla i båten. Att inte göra något kräver dock sin man (eller kvinna) i vårt moderna informationssamhälle där vi ständigt blir matade med mer eller mindre korrekt information kring olika bolag och aktier vi borde äga och hur vi ska förhålla oss till de bolag vi äger.

Det har aldrig varit enklare och billigare att investera i aktier. På bara några sekunder kan du köpa aktier från hela världen till rimliga courtage-nivåer. Du behöver inte heller deklarera dina försäljningar och hålla koll på splittar eller fusioner bakåt i tiden vilket tidigare i viss mån tidigare avskräckt sparare från en hög transaktionsfrekvens. Det finns med andra ord flera incitament eller möjliggörare till ett mer aktivt sparande idag än för 20 år sedan då du behövde bege dig till din bank för att genomföra en försäljning eller köpa fler Volvo-aktier. Om jag inte varit lika intresserad av aktier hade jag  sannolikt inte varit lika mottaglig för dessa förenklande mekanismer och genomfört färre transaktioner och då kanske gjort färre misstag?

Nya marknader högre risk?

Tack vare nätmäklare som Avanza och Nordnet är utbudet av analyskandidater till rimligt courtage större än någonsin. I och med att så många marknader öppnats upp på senare år finns det många fler bolag att förälska sig i. Tidigare var enbart den svenska börsen ett alternativ för de allra flesta av oss och frågan är om det begränsade utbudet enbart var av ondo? Behöver man bege sig utanför Sverige för att hitta nästa portföljkandidat eller är det till och med dumt?

Den norska börsen är och har framförallt varit lägre värderad, vilket också borde öka sannolikheten att hitta lågt värderade bolag. Den svenska börsen och främst de mindre listorna verkar vara mer välbevakade än våra nordiska grannar där jag i nuläget har flest utländska i placeringar. Jag hade sannolikt haft svårt att hitta en marknadsledare 2014 med en direktavkastning på 10 % på den svenska börsen.

Kanske är det så att risken ökar med avståndet till Norge? Den sistnämnda frågan är onekligen relevant, men förhoppningsvis kommer det visa sig om den potential jag ser i exempelvis Data Respons verkligen finns där på lång sikt. Peter Lynch propagerade för vikten av att förstå och känna till den verksamhet man investerar i och i takt med att det geografiska avståendet ökar borde även möjligheten att förstå sagd verksamhet minska?

Hade jag varit mindre intresserad hade jag sannolikt inte vidgat mitt sökande efter nya och spännande bolag till andra länders börser. Tiden får utvisa om investeringar i vårt grannland blev lyckade.

Tidsslöseri eller tidsfördriv?

Mitt aktieintresse har en annan baksida, jag brukar nämligen betydligt oftare än jag vill erkänna se över värderingen för mina innehav och efter flera års börsuppgångar har det blivit en ovana. Många gånger leder detta bara till onödigt huvudbry och jag riskerar att göra avsteg från min strategi. Jag ser med andra ord sannolikt över min portföljallokering betydligt oftare än vad som är hälsosamt.

Ett betydligt större tidsslöseri är emellertid den tid jag ägnar åt att sporadiskt se över hur min portfölj utvecklar sig under dagen. Inte en särskilt värdeskapande aktivitet och dessutom ökar risken att man påverkas av kortsiktiga rörelser eller fokuserar mer på pris än värde. Sannolikt skapas inget mervärde utan jag spär bara på irrationella känslor – framförallt på en skakig marknad.

Direktägande genom aktier – inget för mig?

Jag är inte främmande för det faktum att jag på lång sikt skulle tjäna på att investera enbart i en diversifierad fondportfölj och låta exempelvis SPP, Lannebo, Robur, Didner och Gerge göra jobbet åt mig. Oavsett om avkastningen blir högre på sikt skulle jag definitivt frigöra tid, något som är en bristvara. Nu när vi har två ganska små barn har jag inte samma möjlighet att läsa på, vilket jag började känna av redan i somras. Det är lätt att bli överentusiastisk och en tidsoptimist när det kommer mitt främsta fritidsintresse.

När jag får dessa tankar så brukar jag föreställa mig hur en tillvaro utan aktier skulle te sig och det är en betydligt tråkigare vardag än den jag har idag. Risken är dock att mitt intresse kostar mig i form av minskad avkastning. Men säg det intresse som är helt gratis? De pengar jag lägger på mitt sparande lägger kanske andra flera gånger om på utekvällar och vinprovning.

Kanske är det helt legitimt att mitt aktieintresse får kostar lite? Visst, målet är att trygga vår ålderdom och kunna styra över vår tid, men att enbart leva för framtiden är inte heller helt riskfritt då ens friskaste år är här och nu. Det finns alltför många exempel på individer som dött i förtid av diverse sjukdomar precis när livets guldår stod för dörren.

Slutord

Jag har blandade känslor inför frågeställningen och något svar på frågan har jag inte här och nu utan det kommer sannolikt när jag vandrat längre på min investeringsresa. Jag är dock övertygad om att mitt liv skulle vara betydligt fattigare på ett personligt plan om jag inte hade mitt aktieintresse. Jag har fått influenser och kunskaper som har gjort att jag ifrågasatt tidigare självklarheter, även om grundstrategin i mångt och mycket finns där fortfarande – stabila bolag med växande intjäning över tid. Bara genom att blogga har jag lärt mig otroligt mycket på en relativt kort tid och kommit i kontakt med likasinnade på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.

Hade jag emellertid inte haft mitt aktieintresse hade jag sannolikt inte investerat lika stor andel av mitt kapital på börsen något som är en viktigt förutsättning för att nå en bra totalavkastning över tid. Hur ser ni som läser bloggen på frågeställningen? Är ditt intresse för aktier en värdefull tillgång eller är ditt aktieintresse din akilleshäl?