Vikten av en stark ägare

När jag letar efter potentiella investeringsobjekt har jag ett antal kriterier med vilkas hjälp jag utvärderar om ett bolag kan var en portföljkandidat. Ett av dessa kriterier som med tiden vuxit i betydelse är huruvida ägarbilden är gynnsam. Att få en hel organisation att utvecklas åt rätt håll och få alla delar att sträva mot samma mål är inte lätt utan kräver en tydlig vision och ett tydligt ledarskap. Ni som läst organisationsteori eller har erfarenhet från arbetslivet i egen eller annans regi håller säkert med.

Vad kännetecknar då enligt mig en gynnsam ägarbild?

Det förenklade svaret är att det ska finnas en stark huvudägare med finansiella muskler, kompetens och erfarenhet som värnar om verksamheten. Nedan tänkte jag vidareutveckla mitt resonemang och vad meningen betyder för mig i praktiken.

Ägare som har lika mycket att förlora i relativa termer som mig själv

Det är viktigt att innehavet i bolaget är betydelsefullt för ägaren både emotionellt och ekonomiskt. Det spelar ingen roll om det är självaste Buffett som går in med kapital som är hundra gånger större än min andel om investeringen är försvinnande liten i förhållande till hans totala förmögenhet.

Det räcker med att titta på sig själv för att förstå sambandet mellan satsat kapital och framtida engagemang. Visst – det finns undantag, men allt som oftast tenderar vi att lägga lite tid på små insatser som inte får avgörande konsekvenser för vår totalavkastning. Detta är i sig en god anledning att undvika kryddor i portföljen av ringa storlek.

Kalla mig egoistisk, men jag vill att den eller dem som har sista ordet har lika mycket eller kanske helst mer än jag att förlora på dåliga beslut och förstörda aktieägarvärden. En gynnsam ägarbild med en klar ledare vid rodret garanterar att det finns en handlingskraft även i utsatta lägen. En ägare av kött och blod som äger mer än 10 % av aktierna är optimalt. Jag vill med andra ord hellre se ett fåtal starka ägare än en spretig ägarbild.

Ägare som är emotionellt fäst vid bolaget

Förutom att vara ekonomiskt beroende av att bolaget i fråga går bra vill jag gärna att huvudägaren ska ha någon form av sentimental koppling till bolaget – antigen på grund av att ägaren genuint tror på verksamheten eller ännu hellre att bolaget är en familjeangelägenhet.

Det är något särskilt med familjeägda företag och det är många av världens största bolag som drivs som familjeföretag. I bolag som H&M och Ikea finns förutom drivkraften att tjäna pengar en tradition att upprätthålla och ett arv att förvalta. I den här typen av bolag finns ofta en stark huvudägare som oavsett om han (ofta en han) är VD har sista ordet när det kommer till större förändringar. Det är dock inte alltid önskvärt med familjemedlemmar som ärver den operstiva ledningen (VD-posten). Det finns ingen garanti att arvingar är rätt för jobbet och gör de inte ett bra jobb tenderar de att bli kvar för länge (H&M?).

Ägare med finansiella muskler

Även tillsynes stabila verksamheter kan drabbas av motgångar och i vissa fall till och med så allvarliga att man kan behöva kapitaltillskott. I dessa lägen är det kritiskt att ägarna har förmågan och viljan att skjuta till medel. I ett av mina innehav, Nolato, skedde just detta när bolaget som var nästan helt beroende av mobiltelefoni behövde pengar. När Nolato genomförde en nyemission 2002 hade bolaget ägarna i ryggen vilket jag ser som ett tecken på styrka i en oönskad situation.

Handlingskraftiga och erfarna ägare

Att ha finansiella muskler att ta till när det krisar är viktigt, men kanske ännu viktigare är att ha förmågan att styra skeppet genom farliga vatten och när väl olyckan är framme kunna fatta tuffa beslut. En ägare med integritet som inte är rädd att ta i med hårdhandskarna är med andra ord viktigt – framförallt när det krisar.

Det finns en rad starka profiler som lyckats utomordentligt i dessa situationer såsom Lundberg nu senast i Industrivärlden och Walros i Sampo. Förutom att äga en stor portion aktier underlättar det om man som erfaren ledare har stor informell makt, vilket dessa män beviserligen har i sina respektive inflytelsesfärer.  Även om finanserna är goda så skadar det som sagt inte att ha en kapitalstark ägare i ryggen om det skulle blåsa upp till storm.

Ett exempel från ett av mina mindre bolag

Ett mindre känt exempel på vad jag som aktieägare vill se för typ av ägare finns hos Byggma Group i form av Geir Drangsland. Dragsland är koncernchef och den som äger flest aktier i bolaget. Fram till idag har han successivt ökat sitt ägande och kontrollerar nu nästan 80 % av bolaget. Han är i grunden civilekonom och började sin karriär som finanschef i slutet av 80-talet. Han har bland annat varit finanschef och sedan finansdirektör på elektronikkedjan EL-Kjøp (som sedan kom att bli elgiganten) och Finansdirektör/CFO i fastighetsbolaget Avantor ASA innan han blev involverad i Byggma.

Geir Drangsland tog över rodret i Byggma i början av 2000-talet och var ordförande i koncernen under perioden 2000-2009. En kombination av dåliga förvärv i Sverige, hög belåning, ökad konkurrens och den finansiella krisen med dess inverkan på norska byggsektorn gjorde att Byggma hade mycket svaga år under perioden 2008-2011. Drangsland ansåg sig tvungen att agera i och med den negativa utvecklingen och tog en aktiv roll som VD under början av krisen och hans kommentarer i samband med årsrapporten 2009 är bland det mest ärliga och självkritiska jag läst i en årsredovisning och man får uppfattningen att han är emotionellt och inte enbart ekonomiskt investerad i koncernen.

Med fokus på kostnadsbesparingar, effektivisering och skuldsanering, lyckades Drangsland vända skeppet 2012. Drangsland minskade antalet anställda med 17 % i koncernen samtidigt som intäkterna höll sig relativt oförändrade vilket resulterade i en ordentlig vinståterhämtning. När den nordiska private equity-fonden FSN Capital efter återhämtningen la ett bud på Fibo-Trespo och Respatex valde Drangsland att sälja till vad han beskrev som ett bra pris vilket visade sig vara en underdrift. Geir Drangsland gav nämligen 22 miljoner för verksamheten och sålde för 440 miljoner – En avkastning på hela 1 900 %.

Mitt intryck efter att läst på om Drangsland är att han är en erfaren herre med skinn på näsan som har sinne för affärer. Han är inte heller rädd för att ta konflikter och verkar sätta aktieägarna (däribland sig själv) i första rummet. Hans agerande i Byggma visar på att han inte är rädd för att använda sitt inflytande och sin erfarenhet.

Även i Expert där han tidigare var aktieägare visade han på dessa kvaliteter. Geir Drangsland var som största aktieägare i norska Expert inte nöjd med hur bolaget sköttes. Han ansåg att elektronikkedjan i första hand borde fokusera på att stärka sitt varumärke och återförsäljarnätverk på hemmamarknaden istället för att satsa på internationell expansion – att se om sitt eget hus innan man ger sig ut på vidlyftiga äventyr med andra ord. Han fick dock inte gehör för sin skarpa kritik och sålde samtliga aktier i bolaget med vinst, och Experts resa på den svenska marknaden som slutade med konkurs visar på att han inte var helt fel ute i sin bedömning av läget.

Slutord

Drangsland i Byggma är enligt mig ett exempel på hur en gynnsam ägarbild kan vara avgörande i ett litet konjunkturkänsligt bolag som är beroende av en enskild marknad som Byggma ändå får anses vara. I större bolag är ägarbilden visserligen viktig, men precis som med balansräkningen blir ägarbilden särskilt viktig för mindre bolag som kan få svårt finansiera sin verksamhet framförallt i sämre ekonomiskt klimat då de inte har samma tillgång till de finansiella marknaderna. Man gör därför klokt i att enbart investera i kategorin små bolag om de har en historik av lönsamhetsstabilitet, goda finanser och framförallt en ägare med engagemang, kompetens, inflytande och finansiella muskler.

Image courtesy of bplanet images at FreeDigitalPhotos.net