Som privatinvesterare har jag funderat ofta och länge kring vilka priser jag är beredd att betala för bolag jag vill äga, något som jag sannolikt inte är ensam om. Vi är många inom bloggsfären och på Twitter som med hjälp av investerings- och värderingskriterier försöker fastställa till vilket pris en aktie är köpvärd. Vi är dock sannolikt betydlig färre som har lika tydliga kriterier för när vi ska sälja och ännu färre som formaliserat dessa.
Jag kan redan nu villigt erkänna att jag historiskt inte lagt samma tankemöda kring försäljningsfrågan. Tidigare i min karriär som småsparare kändes frågan helt enkelt inte särskilt viktigt, jag var ju långsiktig och skulle aldrig sälja. Med tiden har jag dock insett att även en långsiktig investerare kan komma att behöva ta säljbeslut av olika anledningar och att det inte går att vifta bort frågan genom att hänvisa till min långsiktiga sparhorisont.
I ett tidigare inlägg har jag dragit mitt strå till stacken för att rätta denna obalans mellan köp- och säljkriterier. I inlägget behandlades på vilka grunder jag tycker man ska låta bli att sälja en aktie, vilket var lite av en syndernas bekännelse då jag själv har sålt på tveksamma grunder under min karriär som privatinvesterare. Men när kan det vara motiverat att helt eller delvis sälja ett aktieinnehav?
När ska man då sälja?
På frågan när man ska sälja finns det sannolikt lika många svar som det finns investerare. Ska man sälja efter att aktien stigit med x antal %? Eller när bolaget rapporterar lägre vinst ett antal kvartal i följd? Den berömde Warren Buffett har i vanlig ordning ett enkelt svar en svår fråga – den bästa tiden att sälja är aldrig. Som vanligt när det kommer till Buffett så ska man ta dessa uttalanden med en nypa salt och inte tolka uttalandet bokstavligt, utan se det som ett tecken på hans inställning till säljbeslut.
Om vi likställer Berkshire med Buffett stämmer inte påståendet att Buffett aldrig säljer och inte heller om vi tittar på hans tidigare investeringskarriär. När det kommer till Berkshire gör konglomeratet kontinuerligt justeringar av sin portfölj. En sådan justering var försäljningen av Exxon Mobil där Berkshire kommit att bli den åttonde största aktieägaren.
Sälj om ditt ursprungliga investeringsantagande inte längre gäller
Motivet bakom försäljningen av Exxon var inte att göra en snabb vinst eller att förutsättningarna på kort sikt hade förändrats. Försäljningen motiverades istället med att förutsättningarna som gällde vid investeringsantagandet inte lägre bedömdes vara detsamma för branschen i och med det sjunkande oljepriset.
Peter Lynch förordade precis som Buffett att sparare bör ha ett långsiktigt engagemang i aktiemarknaden. Lynch var inte heller en förespråkare av ”marknadstajming” och ansåg till och med att det var en omöjlig bedrift på sikt. Men precis som Buffett ansåg han inte nödvändigtvis att investerare bör hålla fast vid ett enda innehav för evigt. Lynch menade att investerare bör se över sina innehav med någon månads mellanrum för att se om något hänt som förändrar det ursprungliga investeringsantagandet. Nyckeln till att veta när man ska sälja är enligt honom att veta ”varför man köpte aktien i första läget.”
Jag har förståelse och tolerans för att ett bolags intjäning kan variera från kvartal till kvartal på grund av ytter och inre omständigheter, men om jag känner att förutsättningarna förändrats i grunden eller så till den grad att mina ursprungliga investeringsantagande inte gäller är jag precis som Peter Lynch och Warren Buffett beredd att sälja.
Exempel på förändrade förutsättningar som påverkar investeringsantagandet kan vara:
- Tuffare konkurrens som tvingar in bolaget in i ett långsiktigt priskrig med lägre lönsamhet som följd.
- Ny teknik eller förändrade konsumentvanor som gör bolagets produkter mindre attraktiva.
- Ägarskifte med strategiförändring till det sämre som följd.
Sälj om bolaget går in i en ny tillväxtfas?
Förutom förändrade förutsättningar, som de ovan, kan ytterligare en anledning till att sälja vara om bolaget går in i en lägre tillväxtfas. För snabbväxande bolag – som Lynch hade en förkärlek till, förordade han att behålla dessa tills dess att de permanent gått in i en lägre tillväxtfas. Ska vi följa hans resonemang i praktiken borde den som köpt H&M under 90-talet ha sålt bolaget vid det här laget då H&M enligt de flesta bedömare inte längre befinner sig i en tydlig tillväxtfas. Rätt eller Fel?
Jag är dock inte lika säker för egen del att en ny lägre tillväxtfas kan vara argument nog för att motiverar en försäljning. Jag försöker nämligen i regel köpa på en nivå som inte kräver någon högre tillväxt för att jag ska kunna räkna hem investeringen. Om kursen däremot stiger till en nivå som är omotiverad utifrån mitt ursprungliga tillväxtantagande kan det motivera försäljning, men enbart om det finns alternativ på marknaden som är mer lockande. Detta leder in mig till nästa säljkriterie:
Sälj om bolaget är ordentligt övervärderat
I min begreppsvärd utgör kurstaket gränsen för vad jag är villig att betala som mest för en viss aktie, men jag har ingen motsvarande gräns för när en aktie är så pass övervärderad att jag bör sälja. Det är igen lätt fråga att svara på för enskilda bolag och en i princip omöjligt fråga att svara på för aktier som grupp. Här ger inte Warren Buffett något tydligt svar, men däremot hade hans läromästare Benjamin Graham strikta regler för ändamålet. Graham ansåg att en aktie är övervärderad och att det är dags att sälja vid tre olika scenarier – när marknadspriset för en aktie motsvarar bolagets nettotillgång per aktie, när aktien ökat i pris med 50% sedan investeringstillfället eller när man ägt bolaget i två år – beroende på vilken av dessa som inträffar först.
Jag har tillskillnad från Graham inte lika hårda kriterier utan gränsen för när jag anser att ett bolag är ordentligt övervärderat varierar från fall till fall. Här skulle jag sannolikt tjäna på någon form av undre gräns för när jag får sälja såsom Graham, då det är lätt hänt att man säljer för tidigt. Jag har dock inte bestämt mig för var denna gräns ska gå – är det först när kursen passerat mitt kurstak med 40%, 50% eller till och med 100%?
Ett sätt att bli lite klokare är att titta bakåt. När jag tittar i bakspegeln så har jag inte sålt av skälet övervärdering innan kursen stigit mer än 60% sedan inköp. Detta skulle kunna vara en hård gräns, men risken är att jag satt ribban lite väl lågt och att det leder till fler transaktioner än önskvärt.
Sälj om bolaget är ordentligt övervärderat och det finns lägre värderade ersättare
Om man prompt bestämt sig för att sälja föreslår Lynch att man ersätter det bolag man sålt med ett annat av likvärdig kvalitet, men med ljusare framtidsutsikter. Att på detta sätt enbart sälja när det finns tydliga alternativ på börsen främjar investerarens långsiktiga engagemang för aktiemarknaden, och fokusering på det underliggande värdet. Även om jag håller med Lynch i sak så är jag medveten om att strategin att sina fallgropar. Risken med en sådan strategi är att man i sin jakt på lägre värderade ersättare tummar på bolagskvaliteten och lockas till högre portföljaktivitet.
Slutord
Det talas ofta om hur viktigt det är att köpa billigt, men det är också avgörande för totalavkastningen att sälja till rätt pris. Även om jag har vissa huvudregler jag följer tycker jag att den här frågan är bland de svårare och jag har ingen vattentät säljstrategi. Det hade varit enkelt att svara som Buffett – ”den bästa tiden att sälja är aldrig” och utelämna det faktum att de flesta av oss kommer att fatta säljbeslut vare sig vi vill det eller inte i vår ”karriär” som privatinvesterare.
Att veta när man ska sälja är, som allt annat, i teorin ganska lätt – men i praktiken svårare. Eftersom det är så mycket som står på spel aktiveras starka känslor som girighet och rädsla och i dessa situationer är det extra viktigt med på förhand implicita eller explicita definierade kriterier. Trots det är det många som saknar en tydlig säljstrategi.
Enligt Peter Lynch är det relativt lätt att köpa kvalitativa bolag som sjunker i pris, men en betydligt mer utmanande exercis att avgöra försäljningstillfället när priset väl skjutit i höjden. En av anledningarna till att inte fler har tydliga säljkriterier är kanske helt enkelt en naturlig följd av utmaningen som det innebär att formulera en allmängiltig och tydlig säljstrategi? Genom detta inlägg har jag tagit en första ansats till förfinade säljkriterier och jag kommer att återkomma till ämnet i ytterligare inlägg, om inte annat för min egen skull. Ni som tagit er igenom inlägget hur resonerar ni och vilken är er strategi?
Image courtesy of Sira Anamwong images at FreeDigitalPhotos.ne
Intressant inlägg!
Mycket bra frågor som man inte tänker på alls lika mycket på som man borde. Min tolkning av WB’s citat är att helst skulle företaget fortsätta utvecklas enligt ursprunglig tes eller uppvisa samma goda kvalité som vid investeringstillfället och att värderingen inte skulle springa iväg allt för mycket för att man ska slippa sälja. I teorin ska då den bästa sparhorisonten realiseras av att bolag och marknaden ger dessa förutsättningar vilket dock sällan är fallet. Säg att vinst+utdelning ökar med 7% per år och aktiekursen likaså? Tänk vilket bolag att aldrig behöva sälja.
Ett exempel här för egen del var Bahnhof som jag blev lite lättat när kursen gick ner så att jag inte kände mig tvungen att sälja mer då jag gärna ägt dem för evigt. Då jag anser att de kommer kunna växa ett tag till i god takt men dagen värdering är något jag inte känner mig bekväm med att öka på. Det är fortsatt tveksamt om de borde få vara kvar i portföljen rent värderingsmässigt så fortfarande inte säker här.
Själv bollar jag idén med att hålla ett extra öga på de 5 bolag jag är mest intresserad av att köpa(i eller utanför portföljen) och sedan jämföra dem mot de 3 sämsta bolagen som finns i portföljen, både i förväntat tillväxt och nuvarande värdering. Det är dock inte helt lätt att utvärdera/uppskatta framtida tillväxt. Detta kommer dock som vanligt med fallgropen som gäller både för köp och sälj när man gör egna antaganden om riskpremie, avkastningskrav eller tillväxt.
Vet inte om det hjälper med en fast gräns för alla bolag då olika bolag har olika förutsättningar. Man kanske skulle sätta en gräns som man vill sälja vid investeringstillfället, t.e.x om kursen når denna nivån inom 1-2 år så säljer man. Tar det längre tid att nå säljkursen så kan man sedan omvärdera när kursen närmar sig gränsen.
Håller tummarna för mer inlägg/kommentarer inom ämnet då det är intressant!
Kul att du gillade inlägget Ruter! Ja, det är onekligen ett intressant och inte helt lätt ämne – Med andra ord kan du räkna med att det kommer fler inlägg på temat. 🙂
När jag köper ett bolag är den placeringshorisont jag eftersträvar långsiktig och så länge som mina investeringsantaganden gäller så behåller jag. Den svåra biten (som du själv är inne på) är när värderingen sprungit iväg likt BAHN B och det finns bolag med betydligt lägre värdering och av liknande kvalitet.
Hur stor behöver skillnaden i värdering vara mellan portföljkandidaterna och BAHN i dessa fall vara för att man ska agera? Inte en helt lätt fråga och mekaniska regler liknande de som Graham förespråkade är lockande. Jag tror dock som du att det inte går att applicera sådana gränser rakt av på alla situationer, men kanske kan man sätta någon form av lägsta gräns i samband med investeringstillfället?
Sedan behöver man kanske inte sälja hela innehavet när värderingen stuckit iväg, utan enbart omplacera delar av innehavet.
Jag sålde G5 entertainment och Boule diagnostics innan sommaren. Det har svikit rätt rejält att se dem närma sig dubbla den kursen. Båda två levererade halvkassa Q1 rapporter men återhämtade sig sen i Q2 samtidigt som de fått fart på diverse aktieforum.
Lite surt eftersom jag i båda fallen gjorde avsteg från min princip att utvärdera bolag 3 år efter investeringstillfället.
Kort och gott har jag inget bra svar på frågan.
Aj, jobbigt värre.. Har själv varit i liknande situationer. Det jag brukar göra för att trösta mig själv är att tänka på de fallande knivar jag lyckats undkomma genom att sälja tidigt.
Bra princip annars att utvärdera bolag 3 år efter investeringstillfället. Att utvärdera en investering allt för ofta och nära inpå inköpstillfället är sällan en bra idé.
För min utdelningsportfölj är det när utsikterna om kommande utdelningar ser sämre ut. Spontant kommer jag på Ratos, Telia samt NCC och tycker besluten kring dessa inte var svåra att fatta.
Ja, en positiv utdelningsprognos kan vara ett kvitto på att ledningen förväntar sig fortsatt lönsamhet i framtiden och det motsatta kan vara symptom på att inte allt står rätt till. För mig räcker dock inte försämrade utdelningsutsikter för att jag ska sälja utan jag vill hitta den bakomliggande orsaken.
Beror den sänkta prognosen på ökade investeringar för tillväxt kommande år eller har förändrade förutsättningar gjort bolagets verksamhet mindre lönsam på sikt? Om svaret är det förstnämnda behåller jag sannolikt bolaget. Med detta sagt kommer innehavens utdelningsutsikter sannolikt få en ökad betydelse för oss i takt med att vår passiva utdelningsinkomst blir större.
Jag säljer när small cap bolag gått mer än 25% mid cap 15-20% och Large cap aldrig. Min tanke med detta är att klarar bolaget small cap och klättrar vidare tar jag in dem i nästa trappsteg. Samma med mid cap. Large cap har jag bara 5 bolag och de ligger till pension då det är nichade bolag och inte har mer än ett affärsområde.
Tack för att du delar med dig! Håller du dig stenhårt till dessa gränser? Tänker att du potentiellt går miste om många procents avkastning om bolaget fortsätter utvecklats i en positiv riktning efter att du sålt. Ditt tidigare innehav kan ju fortsätta sin resa ett bra tag innan listbyte blir aktuellt.
Mvh
Tack för ett mycket intressant inlägg!
Tycker också att man kan skilja mellan att sälja och minska. Min utgångspunkt är oftast att minska i första hand i flera steg. Sälja gör jag främst om något fundamentalt har ändrats i bolaget som ändrar utsikter för långsiktig utdelning.
Omfördela till andra aktier gör jag – tog t.ex hem vinst i ICA och köpte Axfood istället. Säljer också om jag kan plocka hem vinst motsvarande minst ett års utdelning och bedömer det mycket sannolikt att kunna köpa tillbaka till samma pris inom ett år (t.ex. Clas Ohlson och enfastighetsbolag).
Om börsen i allmänhet går ned, eller räntan stiger agerar jag inte på det. Ökar stegvis på vägen ned för att sänka mitt GAV så länge företaget går bra.
Tack, roligt att höra att du uppskattade inlägget!
Ja, du har en bra poäng det är en stor skillnad mellan att sälja av helt och att enbart sälja delar av ett innehav. För egen del ska det mycket till för att jag ska sälja alla aktier i ett bolag, men att omfördela delar av innehavet när värderingen sprungit iväg är jag inte främmande för.
Värderingen ska dock ha sprungit iväg rejält för att det ska bli aktuellt med en omfördelning. Hur stort värderingsgapet behöver vara mellan befintligt innehav och potentiell portföljkandidat för att en omfördelning ska vara befogad varierar i nuläget från fall till fall.
Mycket intressant! Jag har upplägget att bara sälja vid förändringar som långsiktigt påverkar företagets förutsättningar för tillväxt, vinst och utdelning.
Några av mina färskare försäljningar kan illustrera:
-Telekomunikasi Indonesia (Indonesiens motsvarighet till Telia) när det stod klart att man kommer behöva släppa in konkurrenter i nätet. http://framtidsinvesteringen.blogspot.se/2016/08/forandringar-i-portfoljen-och.html
-Saltängen. ICA-handlarnas försäljning av innehavet avgjorde för mig = stor osäkerhet kring om de är långsiktiga med centrallagret.
http://framtidsinvesteringen.blogspot.se/2016/09/salt-saltangen-kopt-canadream.html
-Northwest Healthcare prop. Sålde jag väldigt nyligen. Klarar inte alla kvartal att betala utdelningen med kassaflödet. Skrivit om på bloggen idag!
http://framtidsinvesteringen.blogspot.se/2016/10/salt-alfa-laval-och-northwest.html
Roligt att höra att du tyckte inlägget var givande och tack för att du bidrar med exempel på hur du resonerar i frågan.
Mvh